Vikingarnas olika byggnader

Vikingarnas vanligaste boningshus var det rektangulära långhuset, som ofta var mellan 15 och 30 meter långt (men kunde vara upp till 80 meter för stormän). 

Hur såg långhuset ut?

• Stomme och väggar: Byggt i trä med stolpar nergrävda i marken, väggar av flätad grenar täckta med lera (lerklinade väggar), timmer eller plankor.
• Tak: Brant sadeltak täckt av torv, halm eller spån. [1]
• Interiör: Ofta ett stort enda rum med ett packat jordgolv. Längs långsidorna fanns upphöjda bänkar som användes för både sitt- och sovplatser.
• Eldstad: En öppen eldstad (härd) låg i mitten av rummet för värme, ljus och matlagning, med ett rökhål i taket istället för fönster.
• Djur och människor: Under den kalla årstiden delade familjen (7–40 personer beroende på gårdens storlek) och husdjuren (kor, får, getter) på huset, där djuren hölls i den ena änden.

Hur många olika typer fanns det?

Det fanns ingen strikt indelning i ”olika modeller”, utan husen varierade efter funktion, rikedom och plats:

• Boningshus (långhus): Den centrala byggnaden där familj, tjänare och ibland djur bodde.
• Ekonomibyggnader och uthus: Loft, förråd, verkstäder (som smedjor), torkhus för spannmål och badstugor som stod spridda på gårdsplanen runt huvudhuset.
• Stadshus vs. landsbygdshus: I handelsplatser och städer som Birka var husen ofta kortare, tätare packade på små tomter och anpassade för hantverk och handel snarare än jordbruk och djurhållning.
• Materialvariation: De flesta byggdes i trä, men på trädlösa eller karga platser kunde man istället använda sten, torv eller lera.

Grophus – vikingatidens "småstugor"

Ett grophus var en enkel, liten byggnad där man grävde ner golvet i marken (ofta mellan 30 och 100 centimeter djupt). Genom att gräva ner golvet använde man jorden som naturliga väggar och isolering.

• Storlek: De var extremt små jämfört med långhusen, oftast bara runt 2x2 till 3x3 meter (ungefär som ett litet studentrum eller en friggebod).
• Konstruktion: Ofta saknade de riktiga väggar ovan mark. Istället sattes ett par kraftiga stolpar i gavlarna som bar upp ett brant sadeltak av torv eller halm som gick hela vägen ner till marken.
• Fördel: De var snabba att bygga och sparade massor av byggnadsmaterial. Dessutom höll de en jämn temperatur och naturlig fuktighet.

Vad användes de mindre husen till?

Dessa små stugor var sällan permanenta bostäder för familjen, utan fungerade som specialiserade arbetsbodar och förråd. De var vikingagårdens "industrizoner": 

1. Vävstugor: Det absolut vanligaste fyndet i grophus är vävtyngder av lera. Ull och lin blir mer lättarbetat och går inte av lika lätt om luften är lite fuktig, vilket gjorde det nergrävda grophuset perfekt för textilarbete.
2. Smedjor och metallverkstäder: Man har hittat rester av slagg, ugnar och härdar i många småhus. Att hålla på med eld och gnistor i det stora långhuset där alla sov var en enorm brandrisk, så hantverket flyttades till separata småbyggnader.
3. Skafferi och kylrum: Eftersom marken håller maten sval, användes vissa grophus för att kyla och förvara mat.

Andra mindre byggnader på gården

Utöver grophusen fanns det också mindre, fristående hus ovan mark: 

• Fähus/Stall: Mindre timrade byggnader där djuren kunde stå om de inte fick plats i långhuset.
• Visthus och lofthus: Stolpburna förrådsbodar som var upphöjda från marken på stolpar för att inte möss, råttor och fukt skulle komma åt säden och den torkade maten.